Gad Rausings pris 2019

Många som under senare tid besökt det nyrestaurerade och nyöppnade Nationalmuseum i Stockholm tänker sig nog att museet åter har blivit ganska likt den ursprungliga institutionen. Få är medvetna om att hela den nuvarande entréhallen länge var ett utställningsrum för svensk medeltidskonst, samlingar som numera finns på Historiska museet. Detta behandlas i Lena Liepes senaste bok A Case for the Middle Ages. The Public Display of Medieval Church Art in Sweden 1847–1943 (2018). Genom ingående rekonstruktioner av de ursprungliga utställningssammanhangen diskuterar Liepe ideologiska frågor gällande presentationen av medeltida konst från mitten av 1800-talet till mitten av 1900-talet. Detta material var under den aktuella perioden en del av Vitterhetsakademiens ansvarsområde. Det bytte lokaler från Stockholms slott till Riddarstolpes palats, vidare till Nationalmuseum och slutligen till Historiska museet. I boken varvas detaljerade redogörelser för öppettider, elektrifierad belysning, glasvitriner och utställningsarkitektur med internationella utblickar och vår egen tids evalueringar.
Studien mynnar ut i en nyanserad kritik av den utbredda uppfattningen att de medeltida kyrkoinventariernas roll i utställningssammanhanget var att tjäna en nationalistisk historieskrivning. Liepe konstaterar att de inte fungerade särskilt väl i ett sådant sammanhang utan gjorde ett starkt, sakligt motstånd. De viktigaste föremålen var tillverkade utomlands och hela den katolska kyrkotraditionen passade dåligt med den nationalistiska bilden av självständig svensk utveckling och nationell autonomi. I stället kom föremålen därför ofta i praktiken att fogas in i ett modernistiskt estetiskt paradigm där de lösgjordes från sin kultiska funktion och blev till isolerade konstobjekt för enskild kontemplation och estetisk förkovran. Till att börja med var de kulturhistoriska och längre fram de konstvetenskapliga kunskapsperspektiven grundläggande. Det utbildningspolitiska och konstfostrande syftet var ofta explicit och till skillnad från den nationalistiska retoriken – som även den ges utrymme i studien – även väl förankrat i de aktuella utställningspraktikerna. Liepes argumentationen utgår således i hög grad från utställningarna själva och deras organisering, snarare än från de texter som producerades kring dem. Genom att på detta sätt lyfta fram såväl rent metodologiska som receptions- och utställningshistoriska aspekter har Liepe bidragit till kunskapsutvecklingen och förnyelsen inom ett forskningsfält av central betydelse för det nordiska forskarsamhället.

Lena Liepe (f. 1962) har doktorsexamen i konstvetenskap från Lunds universitet (1995). Hon blev professor i Tromsø 2004, tilldelades snart därefter en professur i konstvetenskap vid Oslo universitet och är sedan 2018 professor vid Linnéuniversitetet. Hemsida med publikationsförteckning: https://lnu.se/personal/lena.liepe/